VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Överdynamiseringskris

Av Ylva Herholz

Den tyske sociologen Andreas Reckwitz har skrivit flera uppmärksammade böcker. Die Gesellschaft der Singularitäten (Singularitetssamhället) från häromåret var en studie i strukturomvandlingen i det moderna, och den belönades med Bayerska bokpriset för att den levererade en ”värdefull, originell nyckel till förståelse av vår senmoderna existens”.

Reckwitz, som har en professur vid Europauniversitetet i Frankfurt an der Oder, hör numera till de tongivande på sitt område i hemlandet; förra året fick han Leibnizpriset av det tyska forskarsamfundet.

I sitt senaste verk, essäsamlingen Das Ende der Illusionen (Illusionernas slut), spinner han vidare på – och spetsar till – sin omtalade tes om ”singulariteterna" i analyser och resonemang kring politik, ekonomi och kultur i det senmoderna. Begreppet individualism är både för trångt och flertydigt för att exakt beskriva de samhälleliga och kulturella processer som karakteriserar det senmoderna, anser Andreas Reckwitz: singularitet är ett skarpare analysverktyg.

Med boktiteln syftar han på ett liberalt system som så tydligt har nått gränsen för sin framstegsoptimism. Priset för den singulära livsstilen har blivit allt tydligare. Diagnosen övertygar. I sjukdomsbeskrivningen av samhället av idag påtalas också ett starkt drag av manodepressivitet: tendensen att både kollektivt och individuellt kastas mellan extremer på värdeskalan, mellan eufori och katastrofstämning, är det tydliga symtomet – och i sig också yttringar av den känslokultur som dominerar i samtiden.

Det är tankeväckande läsning. Djuplodande analys och örnblick på sakernas tillstånd och avgörande strukturella faktorer klär av vår skakiga samhällskropp in på bara benen. Det är skarpt, illusionslöst och – människovänligt.

Vi lever mitt i ett grundläggande politiskt paradigmskifte, påpekar Andreas Reckwitz; det förra ägde rum vid slutet av den industriellt moderna perioden, då ”regleringsparadigmet” kring 1980 avlöstes av det stora ”dynamiseringsparadigmet”. Efter ordningsreglering följde som känt är upplösning av densamma, till marknadens respektive de individuella och kollektiva identiteternas fromma.

Som vi numera vet har lössläppt liberalism – med en neoliberal och en vänsterliberal ytterkant – både rubbat tidigare funktionella och stabila samhällsarrangemang och orsakat växande sociala klyftor – inte alltid avsiktligt, men i alla fall av aningslöshet. Den långtgående singulariseringen av det sociala orsakar systematiskt strukturella asymmetrier och ojämlikheter.

Att den senmoderna livsstilen också präglas av en motsägelsefull känslokultur är en del av problemet: extremt inriktad på positiva känslor som den är – rentav som livsmål – förmår den samtidigt inte hantera de negativa känslor som den per automatik producerar. Som besvikelse och frustration. Nu råder Überdynamisierungskrise, överdynamiseringskris.

I den större bilden ingår här det alltmer ifrågasatta faktumet att den postindustriella kapitalismen har invaderat även den sociala sfären, och inte längre inskränker sig till enbart näringslivet: mönster och normer som är karakteristiska för marknader har koloniserat kulturinstitutioner, sociala inrättningar, bildningssystemet, den massmediala kommunikationen och till och med våra privatliv; de tillämpas inom det offentligfinansierade skolsystemet, på dejting-plattformar och i tävlingen mellan städer om att locka till sig flest turister och skattebetalare. Medborgaren har funnit sig förvandlad till ”kund”, som bekant.

Förväntningarna på det öppna samhället, den fria marknaden och alla framtidsmöjligheter från åren kring 1990 har visat sig vara illusioner. Nationalism, brutal social omvälvning, terrorism, flyktingströmmar, bankkrascher och klimatförändringar har skakat om och uppdagat framstegsoptimismens bakgårdar. Nu även en global coronakris. Att dystopigenren präglar det populärkulturella fältet är ett tecken i tiden. Och en gengångar-ande från Oswald Spenglers historiefilosofiska Västerlandets undergång tycks dra fram genom västvärlden. Politikens svar låter som nostalgi: högern hyllar förment kulturell homogenitet, traditionella familjenormer och konservativ moral, vänstern social jämlikhet, en stark arbetarrörelse och välfärdsstat, och mittfåran längtar tillbaka till de breda folkpartiernas och förbundens era.

Högerpopulismen och dess framgångar, menar sociologiprofessor Reckwitz likt åtskilliga andra tänkare, är en allergisk reaktion på omfattande förlusterfarenheter från de senaste decennierna. Sociala, ekonomiska och kulturella förluster. Framförallt den tidigare medelklassens (denna medelklass som inte finns längre; det senmoderna samhället präglas ju alltmer av en ny tre-klass-ordning: en uppstigande, högkvalificerad ny medelklass av akademiker, en stagnerande och traditionell medelklass och en under- eller prekär klass, serviceklassen).

Kan nästa paradigm rentav bli ett populistiskt? Andreas Reckwitz tror ändå inte riktigt det. Men han menar att samtidsdebattens fixering på populism inte är bra för oss: den hindrar oss från att ta itu med den verkliga uppgiften – att i grunden transformera de gångna decenniernas låtgå-liberalism. Vad som behövs är just ett nytt reglerande paradigm: det skulle få luften i den uppblåsta populismen att pysa ut.

Vad Reckwitz hoppas på, och förordar, är en einbettendeLiberalismus, en inbäddande liberalism – där sådant som infrastruktur, grundläggande säkerhets- och trygghetsfrågor och bostadsmarknad regleras. För det allmänna bästa; vi vet ju var och en att särintressen följer i individualismens, de individuella självsatsningarnas, spår.

Där mördande konkurrens och tvånget att självoptimera sig fram till utmattningens brant också ingår. Vem kan ännu hävda att utmattningssyndrom, depression och andra utbredda psykosomatiska symptom inte har med storskaliga samhällsförändringar under senare decennier att göra? Radikalkapitalism och digitalisering, kanske främst. Den likaså radikalt känsloinriktade kulturen spelar alltså också in – den som starkt influerad av den så kallade positiva psykologin ser just positiva emotioner som livets mål och mening.

Något som kan låta trivsamt i sig. Onekligen. Kruxet är att denna känslokultur som sagt oundvikligen frambringar negativa emotioner. Och eftersom den senmoderna individen också kräver både självförverkligande och social status för att måhända nå högsta möjliga positiva känslopeak, blir fallet desto större om hon inte lyckas. Eller då hon upptäcker att det ändå inte räckte till. Inte konstigt att det senmoderna samhället har ett depressions- och aggressionsproblem, för att tala med Andreas Reckwitz.

Desillusionering, ja. I bästa fall kan en sådan öppna för en balanserad realism, och möjlighet till nykter analys av vad som har skett med samhället och individen de senaste 30 åren. Nog är det hög tid att uppvärdera det gemensamma och allmänna. Att dämpa ”singulariseringens sociala logik” – med sin kult av det speciella, egenartade, extraordinära, och dess inbyggda asymmetri- och polariseringsmekanismer. Vi måste säga ajöss till allt det där. För att inte tala om winner-takes-it-all-tendenserna på alla de ”marknader” där kulturella och kognitiva värden sätter priset på allt som är till salu. Med attraktivitet som drivmotor och utslagningsmaskineri.

Exempelvis bostadsmarknaden, då. Överhettad i storstäderna (där den nya kosmopolitiska klassen huserar), imploderad på landsorten och i utarmade landsändar. Vill vi och kan vi ha det så? Den färska svenska överenskommelsen mellan regering och samarbetspartier om att utreda ”fri hyressättning” för nyproducerade lägenheter låter som raka motsatsen till den framsynte tyske sociologens visioner och recept för framtiden. (Samtidigt som det i Tyskland – både i Berlin och i sydtyska Bayern – nu finns planer på att införa regleringar av de skenande hyreskostnaderna, intressant nog. Rent anmärkningsvärt. Till tysk fördel, så att säga.)

I sina slutord skriver Reckwitz om att vi under det innevarande århundradet alla måste räkna med förlusterfarenheter, på olika plan. Den rådande Überdynamisierungskrise på åtskilliga områden har visat oss detta. Framstegsbegreppet som måttstock på samhällsutveckling måste revideras. Och samhällskontrakten måste omförhandlas – kring ett antal grundläggande kärnvärden: i Das Ende der Illusionen beskrivs syftet med detta vara kulturell integration (som inte har med migrationsfrågan att göra). Mångfalden av livsstilar och härkomster ska vara inbäddade i ett offentligt rum av tjänster och varor och bindande regler, lika för alla, som Andreas Reckwitz så vackert uttrycker det.

Vi får se om det är realistiskt.

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

5) Bygget skakar av Patrik Oksanen

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) En förförisk fristad av Erik Thyselius

3) Med skuld i ryggsäcken av Mikael Timm

4) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

5) Lunch med påven av Charlotta E Lindell

NR 6 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...