Bäst att inte chansa
Säkerhet har ersatt frihet som politisk drivkraft. Det är en återvändsgränd för demokratin.
Att föra svåra samtal i en demokrati kan vara förvånansvärt kinkigt. Vid första ögonkastet tycker man att det inte borde vara så. Demokratin frodas ju på öppen debatt. De som hoppas få leda tävlar i övertalning. Demokratisk politik är till tre fjärdedelar tal, som Michael Oakeshott uttrycker det. Ändå kan det vara politiskt självmord för politiker att ta upp känsliga ämnen. Den som säger något till väljarna som de inte vill höra, eller ber dem att välja mellan impopulära alternativ, riskerar att väcka vrede och förlora röster. Det är frestande att gömma undan problem och helt och hållet undvika svåra ämnen.
”Politikerna hade förklarat krig mot själva ’risken’.”
Energiskt demokratiskt medborgarskap har alltid varit besvärligt. Det insåg antikens stora tänkare, från Platon till Cicero. Det är inte lätt att odla upp dygd och ännu svårare att hålla den vid liv. I en demokrati väntas ledaren handla kraftfullt, och med det följer en ständig och ofrånkomlig risk för att medborgarna kommer att vänta sig alltför mycket eller att härskarna fattar beslut som undergräver medborgarnas självförtroende. Alexis de Tocqueville förstod detta varaktiga problem grundligare än de flesta. I sitt mästerverk Demokratin i Amerika varnade han för faran att demokratins politik ”fixerade” medborgarna ”i en permanent barndom” med politikerna som föräldrar. Statens verksamhet skulle övergå till att skydda allmänheten för livets växlingar. Även Friedrich Hayek underströk att denna typ av demokratisk politik lät medborgarna slippa undan ansvar. Det politiska ledarskapets sanna natur förvanskades och följden blev en befolkning som inte tänkte i självständiga banor. Det finns goda skäl att tro att exakt denna typ av demokratisk anda nu härskar i väst.
Vi börjar med fixeringen vid säkerhet. Att skapa säkerhet åt medborgarna är statens själva grundsyfte, men de senaste decennierna har vi sett de psykologiska och politiska gränserna för denna uppgift tänjas ut. Exempelvis i Storbritannien stod det klart när den nationella säkerhetsstrategin, NSS, lades fast 2010 att tröskeln hade överskridits. NSS är ett märkligt dokument. Det är andefattigt och fullständigt värdelöst som ”strategi” men innehåller en oändlig lista över allt ont som kan ske: radikal islamistisk terrorism, datorhackande, översvämningar, artificiell intelligens, pandemier, ”allvarliga rymdoväder”, organiserad brottslighet, dna-sekvensering, kvantberäkning och otaliga andra faror. I sin avsaknad av tankeinnehåll satte NSS strålkastarljuset på den politiska kultur som hade präglat det. Där fanns ingen prioritetsordning och inte heller någon antydan om hur dessa problem kunde lösas. Med andra ord var hela övningen meningslös. Dess betydelse ligger i att visa att de personer som driver den brittiska staten ser det som sin främsta plikt att garantera medborgarnas ”trygghet” från alla tänkbara ”risker”. Deras allt överskuggande syfte är att garantera att människor kan leva sitt liv ”utan fruktan”.
Detta är en märklig ambition som inte går att förverkliga, och det skrev jag också i Political Quarterly. Politikerna hade förklarat krig mot själva ”risken”. Det pekade på något fundamentalt i den relation som nu råder mellan regering och medborgare. Regeringen har tagit på sig ansvaret för att avvärja alla svårigheter som kan vålla ”fruktan”, och anledningen är troligen att politikerna räknar med att befolkningens majoritet vill ha det så. Och vem kan invända mot det? Det politiska oväder som följde på det verkliga ovädret orkanen Katrina i New Orleans var en bister varning till politikerna om att de får ta ansvaret när allmänheten känner sig ”otrygg”. I Storbritannien såg vi samma företeelse vid översvämningarna 2007, utbrottet av svininfluensa 2009 och kravallerna i städerna 2011. Verkligheten – att det tar tid att mobilisera omfattande bistånd till en katastrofzon, att en regering inte kan styra vädret eller att det är svårt att hindra smittsamma sjukdomar från att spridas i ett tättbefolkat samhälle – förmådde inte göra sin röst hörd i hysterin som uppstod under dessa händelser. Politikerna förväntas ha ett trollspö, och som ett nödvändigt inslag i kampen om väljarna tävlar de om att övertyga allmänheten om att ett sådant trollspö finns.
I ett sådant klimat förstår man lätt varför både regeringar och medborgare snabbt fastnade för en maximalistisk definition av ”säkerhet” inför coronapandemin som spred sig från Kina i slutet av 2019. Människor låstes in i sina hem, ekonomierna stannade upp och alla resurser inriktades på att upprätthålla sjukvårdens kapacitet att behandla de smittade. Andra faktorer – däribland sjukdomar som statistiskt är långt farligare – nedgraderades i betydelse. Priset i liv och lidande för detta beslut blir gigantiskt. Regeringarna har troligen vållat ekonomiska kostnader som dröjer sig kvar i decennier. Och detta skedde med allmänhetens starka stöd.
Det fanns dock en hake. Vid mitten av april 2020 framstod det med all önskvärd tydlighet att det inte utan vidare gick att häva ”nedstängningen” eller återgå till det normala. Hur skulle det ha varit möjligt? Nu gör politikerna affärer i ”säkerhetens” psykologiska valuta. Hur kan de någonsin leverera säkerhet från ett virus som det inte finns någon bot mot? Något trollspö fanns alltså inte. Vad gör man då? Om man inte lättar på nedstängningen rasar ekonomin i botten. Lättar man på den blir man hudflängd om viruset börjar spridas snabbt igen. I båda fallen får politikerna skulden. Och de kommer med visshet att attackeras av medborgare som har uppmanats att lägga ansvaret till och med för sin mentala hälsa på andra.
I Kristendom och historia (Christianity and History), som kom ut 1949, skriver den store historikern Herbert Butterfield att den moderna vetenskapen har ”satt oss i stånd att bygga upp” en ”ofantlig barriär mot brand, svält, pest och våld”. Det är ett ”väldigt försäkringssystem”. Och detta är naturligtvis förträffligt. Men det innebär också att människor är ovana vid att leva med kollektiv risk och oro, en gång ett normalt inslag i den mänskliga tillvaron. Så är det inte längre. Bisarrt nog står vi mitt uppe i en situation där en generation som är historiens allra tryggaste tycks ha en märklig benägenhet för anfall av oro och rädsla. ”Ångest” har blivit en vardagsföreteelse.
För 30 år sedan hade en regering knappast valt så drastiska åtgärder. Men säkerheten har ersatt friheten som vår politiska kulturs drivkraft. Cynikern förklarar det kanske med att det är mycket enklare för politiker av alla kulörer att leverera ”säkerhet” än att ta itu med verkligt komplicerade sociala, ekonomiska och kulturella frågor. Det är ett sätt att leda som naturligtvis spelar en viktig roll, men det är inte intellektuellt krävande och det inriktas på läget här och nu. Vem vill sticka upp huvudet ovanför bröstvärnet och diskutera det faktum att väst alltmer hamnar i bakvatten? Den politiker vore sannerligen modig som undersökte hur vi kan uppnå verklig, bibehållen och utbredd ekonomisk tillväxt, så att vi får större välstånd och mindre ojämlikhet. Han skulle bli tvungen att slakta en mängd heliga kor i mer än en politisk hjord. På liknande sätt finns det bara ett minimalt politiskt incitament att säga sanningen till allmänheten om produktivitet, kompetens och utbildningsfrågor (inte minst när stora delar av den högre utbildningen ser ut som ett pyramidspel). Återigen är uppgiften gigantisk. Och var skulle man ens börja städa upp i de offentliga finanserna?
Det är alltså ytterst riskabelt för politikerna bara att föra ett meningsfullt samtal om reformer i en situation där så många har ett stort intresse av att behålla den rådande ordningen – från stora, parasiterande byråkratier till alla som vädjar om skattelättnader – för att inte tala om att vidta aktiva åtgärder. Dessa problem förekommer överallt i västs demokratier. Det är mycket lättare att vända uppmärksamheten mot något annat. Trygghetspolitiken kan vara en form av kollektiv placeboterapi, oavsett om osäkerheten är reell eller psykologisk. Medborgare och politiker använder den för att ha något att göra och styra tankarna från större, intellektuellt mer krävande frågor.
För att ta upp en annan olycklig aspekt av det offentliga livet tjänar identitetspolitiken ett liknande syfte. Man behöver inte vara cyniker för att ifrågasätta de verkliga motiven hos dem som låser fast sig i identitetsdogmer. Dessa begrepp är inte bara filosofiskt osammanhängande utan också klart och tydligt selektiva. Identitetspolitiken utraderar det senaste halvseklets avgörande liberala kulturella utvecklingsresultat så grundligt att bara de naiva kan undgå att se det. Det finns sannerligen gott om karriärmöjligheter i förtryck.
Alla vet att det snabbaste sättet att göra karriär är att understryka identiteter. Det finns inget effektivare sätt att få tyst på kritiker än att påpeka att de ingår i en viss biologisk grupp och därmed inte kan hysa en viss legitim åsikt. Och att röra om i grytan av gruppbaserad harm har visat sig vara en perfekt räddningsplanka för politiker som inte har något substantiellt att säga. Lyssna till surrealistiska men hetsiga gräl om kvotering, toaletter, sätt att tala och om att rätten till självaktning hotas av att andra säger vad de tycker. I USA för demokraterna nu fram identitetspolitiken som sitt partis bärande princip. Donald Trump har insett att det finns liknande rika möjligheter på den republikanska sidan.
Identitetspolitiken riktar det allmänna samtalet mot diskussioner där vissa grupper orättvist får en större bit av kakan och hur det kan ställas till rätta. Återigen är det mycket lättare för politiker, byråkrater och intellektuella att klamra sig fast vid detta än att ta itu med komplicerade problem som rör hur vi ska göra hela kakan större genom att förnya västerländska ekonomier, öka välståndet och få fart på vetenskapliga och tekniska innovationer. Detta är absolut nödvändigt om människor ska få det bättre. Insatserna är höga. För många börjar det bli ekonomiskt omöjligt att bilda familj. I ett sådant klimat kommer frätande politiska konflikter att välla fram och förvärras.
Vi måste vara mycket vaksamma på vad ungdomar i tjugoårsåldern och uppåt har för utsikter och chanser i livet. Vi måste förbättra möjligheterna för att vi inte ska behöva gå omkring och vara rädda för den generationen. Tänk efter. Deras politiska medvetande har präglats av ständiga kriser och dysfunktionella förhållanden, från finanskraschen 2008 till åratals bråk om statsskulder och nedskärningar, från illa fungerande institutioner till en intellektuell kultur som är fientlig till den västerländska civilisationen. Situationen har manifesterat sig på olika sätt i den demokratiska världen, men det råder en genomgående stämning av butter alienation och intresse för radikala politiska experiment. Denna generation är bitter för att den har gått miste om ”de goda tiderna”. Och pandemin 2020 kan döma många av dem till permanent arbetslöshet. I sin storslagna bok An Uncompromising Generation kartlägger historikern Michael Wildt en utbildad generation född ungefär mellan 1900 och 1914 som fick genomleva en obarmhärtig serie nedbrytande kriser. Förväntningarna om en stigande levnadsstandard stäcktes. Till sist gick allt i kras. Många i den generationen försökte övervinna kriserna med hjälp av en radikal politik som utlovade kraftfulla åtgärder. Vi vet alla hur det gick. Våra yngre medborgares kollektiva generationserfarenheter borde väcka akut oro – många av dem har redan fått utbildning i stark intolerans – och snart är det för sent att rätta till situationen.
Att hantera så komplicerade situationer är svårt. Ett villkor är att väljarna får höra saker som de inte vill höra och bära bördor som de inte vill bära. Frestelsen att tala om något annat är ofta oemotståndlig. Och så låter vi oss distraheras igen. De som bär det offentliga ansvaret eller vill vara engagerade medborgare måste fundera allvarligt över själva möjligheterna till ledarskap i ett sådant klimat. Det kan finnas goda skäl till att beslutsfattarna uppenbart kämpar med att hålla statsskeppets kurs. Vem i all världen skulle kunna uthålligt ordna så att tiotals miljoner människor fick ett behagligt liv och slapp oro och bekymmer? Hur skulle man kunna åstadkomma ”rättvisa” förhållanden när man måste behandla människor som medlemmar av biologiska grupper? Hur kan man föra svåra nationella samtal om att vi måste tänka i nya banor om våra ekonomiska liv och den offentliga sektorn och diskutera hårt arbete eller fördröjd belöning?
”Är det ens möjligt att ett framgångsrikt ledarskap uppstår under sådana förhållanden?”
Problemet är följande: vi förväntar oss inte längre att våra ledare ska fatta svåra beslut på våra vägnar och sedan övertyga oss om att besluten är väl motiverade. I stället förväntar sig västerländska samhällen i allt högre grad att deras ledare ska göra dem glada och lyckliga. Och när ledarna oundvikligen fallerar blir vi kroniskt missnöjda med dem. Att försöka vara människor till lags är något helt annat än att träffa svåra val – det är raka motsatsen. Det är där som den demokratiska politiken har gått snett och därför som vi på 2000-talet är strandsatta på missnöjets kuster. Politiker och ämbetsmän kan inte göra underverk, inte ens de mest produktiva bland dem. De kan inte bringa oss lycka och inte heller skona oss från livets alla osäkra moment. Att försöka är att ta på sig ett omöjligt uppdrag. Ändå förväntar sig miljoner att de ska göra det.
Populärt
Våga vara tydlig
Dagens arkitekter borde låta sig inspireras av stormaktstidens byggnader. Det är åter dags att ta ett stort grepp.
Vi måste ställa en rak och svår fråga. Är det ens möjligt att ett framgångsrikt ledarskap uppstår under sådana förhållanden? Nej, vill jag påstå. Ledare kan aldrig vara en allmänhet som är besatt av denna åskådning till lags. Och om de under hela sin karriär som professionella politiker enbart har gått in för att hålla väljarna på gott humör är de inte rustade att ta itu med statskonstens djupare frågor. Både regering och folk måste konfrontera denna realitet. Resultatet är en försvagad befolkning och försvagade beslutsfattare, något som Tocqueville förutsåg. Han förvarnade om att medborgarna kunde bli ”en skock anspråkslösa och flitiga djur” och ingenting annat, med regeringen som sin ”herde”. Ett ”klokt” styre vore en omöjlighet under sådana omständigheter.
Antikens snillen och politiska tänkare ansåg att en statsmans högsta dygd var klokhet. Det var statskonstens själva kärna. Vi kan fortsätta i samma spår. Historikern John Pocock framhåller förmågan att fatta beslut som ”tål tidens tand”. Klokhet är alltså viktigt. Äkta statskonst präglas inte av en politisk stil som har till mål att göra medborgarna lyckliga, utan av att beslut fattas på hela samhällets vägnar. Detta förutsätter i sin tur medborgare med en realistisk syn på vad som är möjligt att få och vad staten kan prestera. Om människor väntar sig för mycket är ledarna dömda att misslyckas och tvekar att agera. Statskonst handlar inte om att undvika svårigheter. Den handlar om att fatta beslut trots alla svårigheter.
Väst har stagnerat ekonomiskt. Det förfaller kulturellt och politiskt. Den institutionella uppluckringen är utbredd. Men det finns ändå hopp. Den liberala civilisationen kan glädja sig åt väldiga resurser, en stor befolkning och en historia av nyskapande och förnyelse. För att genomföra denna process på nytt måste vi flytta tyngdpunkten i det offentliga samtalet. Som väl är kan grunden för den demokratiska politiken – övertalning – bidra. Ledarna måste föra fram övertygande visioner för framtiden. Ett parti som inger en känsla av att det förenar nationens syfte och öde skulle sannolikt vara en mäktig kraft. Låt oss föreställa oss politiker som tävlar om storartade, mångdimensionella förslag för nationell förnyelse – kanske betydligt större anslag till undervisning i naturvetenskap och matematik, nya infrastrukturprojekt som miljoner kommer att använda. Företagare befrias från förkvävande byråkrati, enskilda personer får makt att träffa sina egna val, fantasirika, lukrativa projekt startas på områden som biologi, datorvetenskap, rymdforskning. Detta skulle säkert bli mycket populärare än käbbel om personliga pronomina eller om en fiktiv ”trygghets” snuttefiltar.
Den demokratiska politikens kultur har fastnat i en återvändsgränd. Det känner vi alla. Och vi är kollektivt skyldiga till detta tillstånd. För vår egen och framtida generationers skull finns det ingen mer angelägen politisk uppgift än att hitta en väg ut.
Översättning: Margareta Eklöf.
Texten publicerades ursprungligen i Standpoint juli 2020.
Professor i historia vid University of Edinburgh.