Magasin > En lång historia (Nummer 5, 2023)

Nummer

I det här numret

En lång historia

En lång historia

Innehåll

Kulturbärarna

Jag råkar ha oproportionerligt många professionella musiker i min närhet: vänner, syskon, svågrar och svägerskor, och vänner till dessa vänner, syskon, svågrar och svägerskor.

Än är det inte slut

Under våren tillbringade jag flera regniga och några soliga dagar i staden Pula i Ist­rien. En av de dagar då skyfallet var ett faktum läste jag för andra gången den frans­ka filosofiprofessorn Chantal Delsols bok ”Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare”.

Ingen vill tycka som hon

Vår tids Thermopyle är slaget om De och Dem. För en neutral betraktare ser det mörkt ut för dem-sidans spartaner, de barbariska dom-horderna verkar ha coolheten och därmed journalisterna på sin sida.

Livet lagt på våg

Jag har svårt att tro att det finns en himmel, ett helvete eller något annat än mylla och mörker när man dör. Jag har svårt att tro, helt enkelt. Och döden skrämmer mig.

Åkalla din inre Joe Strummer!

Ibland räcker indignationsregistret inte till. Ta bara Lena Andersson! När hon kopplade ihop föräldraansvar med frågan om hungriga barn var hon en empatistörd klasshatande Prussiluska.

Längre än penna, kortare än svärd

Pennan är mäktigare än svärdet, heter det. Orden skall uttalas med andaktsfull ton, med en air av upplysthet och trösterik insikt om att en kalasjnikov står sig slätt mot en gåspenna eller, för all del, ett bättre ordbehandlingsprogram. Den som fått en kalasjnikov riktad mot nacken tillåter sig nog tvivla.

Författarens fallgropar

I svt:s kulturprogram visades nyligen en dokumentär om Ola Magnell med undertiteln ”Den motvillige rockpoeten”. Redan där flyter jag ut i fnissiga fantasier om hur vi skulle förhålla oss till undertiteln ”Den villige rockpoeten”. Om såna görs det inga dokumentärer. Man kanske inte ens får tituleras rockpoet, om man är villig menar jag. För att inte tala om välvillig. Eller beredvillig. Kan ni komma på någon?

Bilden av en epok

Som barn hade jag stor glädje av några volymer av Ströyers dagbok, där dansk-svensken Poul Ströyer samlade teckningar han under året hade publicerat i Dagens Nyheter. Att i efterhand titta på bilderna från 1970-talet var ett utomordentligt sätt att lära sig mer om det nära förflutna.

Nästa: Essä