Det finns en stor enighet över blockgränserna om det säkerhetspolitiska läget och försvarets storlek och inriktning. 2007 slog en enig försvarsberedning fast att miljön var det största hotet gentemot landet. Nu har försvarsdebatten tagit ny fart efter ÖB Sverker Göransons uttalande om att Sverige bara kan försvara sig i en vecka. Den debatten intensifierades efter att Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen konstaterade att försvarsorganisationen inte ingriper om vi blir anfallna. Budskapet förefaller vara tydligt, Nato vill att Sverige blir medlem.

Ett Nato-medlemskap är för många nästa steg efter den doktrin som introducerades i säkerhetspolitiken 2009 som säger att Sverige inte kommer att förbli passivt om något EU-land eller nordiskt land angrips. Ansvariga politiker tonar dock ner försvarets brister och hävdar att Sveriges försvarsförmåga är god och att inget större hot föreligger. Frågan är om ansvariga politiker tiger om bristerna i försvaret och om regering och riksdag är beredda att ta konsekvenserna av att vi inte längre är potentiellt neutrala, dvs faktiskt utfäst oss att stödja ett annat angripet land i vårt närområde.

Hur ser inställningen till försvaret ut bland svenska folket? I februari 1912 samlades drygt 17 miljoner kronor (700-800 miljoner SEK i dagens penningvärde) in till bygget av en pansarbåt, som regering och riksdag inte ansåg sig ha råd med. Var går gränsen för svenska folkets tålamod med politikernas rädsla för att försvara Sverige? Krävs en folklig satsning utöver vad politikerna förmår göra?