Det är ingen ände på allt lovvärt som ska åstadkommas med hjälp av den högre utbildningen. I riksdag och regering hoppas man att den ska skapa tillväxt och göra Sverige till en vinnare i den globaliserade ekonomin (och kan den bidra till att hålla arbetslösheten nere är det förstås ännu bättre). Lokalpolitiker drömmer om att högskolan ska vitalisera bygden och förmå ungdomarna att stanna kvar. Företrädare för fackföreningar och professioner kräver fler utbildningsår för att få ökad prestige och höja löneläget. För högskolornas ledningar innebär fler studenter större samlade resurser och fler tjänster för lärare och administratörer. Rektorerna får större pastorat.

Frågan är om studenter, lärare och forskare har skäl att känna samma entusiasm. Hur förändras deras situation av utvecklingen, och vad gör expansionen med själva universitetslivet?