Traditionell japansk arkitektur har en perceptuell dimension som en del av sitt kulturarv, där den subjektiva upplevelsen och den fysiska upplevelsen av rymden sedan sextonhundratalet har varit en integrerad del. Hur skapas och formas dessa föreställningar i traditionell och modern japansk arkitektur? Hur kombinerar japanska arkitekter element av föränderlighet, som är så grundläggande för japansk kultur, med nya byggsystem och nya material?